Vilket PISSVÄDER ...

Med den repliken öppnade Björn Kjellman Diggiloogalan i Vänersborg dagen efter O-Ringens avslutning. Regnet forsade ner. Vinden blåste stormigt över Sanden. Alla kurade i regnkappar, sydväst och plastöverdrag. Var det vädergudarnas hämnd för att orienteringsveckan i Borås som var regnfri? Inte en enda gång var det "regnrock på"!

En vecka har gått sedan avslutningsetappen och fortfarande framstår årets O-Ringen som ett höjdararrangemang. Det präglades av närhet och välkomnande. Det var en variation av terrängtyper, bra kartor och bra banor oavsett om man var van orienterare eller nybörjare. Kortklassernas möjlighet till "fri starttid" är bara så bra vid denna typ av tävling. 

Mycket fokus riktades åt barnbarnen. Detta genom uppföljning på inskolnings- och U-klass innan det egna loppet. Ett kul beting och spännande att se hur barn möter och upplever orientering på introduktionsnivå. Arrangörerna hade skapat en skön och välkomnande atmosfär vid startplatserna och banorna var riktigt bra anpassade. Det är så man ska möta kommande generationer!

Inser att det som uppföljare handlar mycket om att skapa lust och positiv upplevelse. Detta gäller både på banan men även runtomkring på väg till och från arena eller fram- och tillbaka till duschen. Självklart handlar det också om belöningar. En och annan extra lakritsrem blev det till barnbarnens förtjusning och deras föräldrars suckande.

På lördagen efter avslutningsetappen klingade ett mess från svärdotter till i mobilen; "när Alvin vaknade idag frågade han när farmor och farfar kommer så att vi kan åka till tävlingen ...". Kanske, kanske har det tänts en gnista och lust hos femåringen. En lust som sprider sig från de två äldre kusinerna Liam och Gabriel.

Kommande helg väntar Hjobygdens dubbelarrangemang i VM-skogarna från 1989. Det blir övernattning i Hökensås fritidsby med barn och barnbarn. Är det minsta barnbarnet tvååriga Lova mogen för Knattebanan?

Wow, vilken fest!

Avslutningsdagen av O-Ringen blev en höjdardag på Borås Arena. Solen strålade, spännande dueller i många klasser, härlig inramning och verkligen en folkfest!

Återigen ett topparrangemang av Boråsklubbarna. Än en gång kändes det så välkomnande och inbjudande.

Startplatserna var belägna högt upp på Rya åsar med högstammig skog och härlig orientering. I slutet av banorna gick det brant utför, över Viskan och in  på arenaområdet där IF Elfsborg vanligtvis håller till i fotbollsallsvenskan.

När elitsegararna närmade sig målet utlöstes ett mäktigt "guldregn" och folkets hyllningar skapade häftig stämning.

Den egna insatsen kändes klart bra. Startade lite över en minut efter ledaren, kom ikapp ganska tidigt men på den sista kilometerns asfaltslöpning och enkla orientering fanns inget att göra, det blev en andra plats men med bästa sträcktid. Så här i efterhand; shit med storbommen den andra tävlingsdagen där nästan 10 minuter slarvades bort; som man bäddar får man ligga!

Kommande vecka går i lugnets tecken men på helgen väntar Hjobygdens traditionella augustiorientering i VM-markerna från 1989.

Etapp # 3 & 4 ...

Två etapper med samma arena men med två ganska så olika terrängtyper.  Onsdagens område var så där lagom kul, ganska lätt orientering fast med några luriga (diffusa) kontrollpunkter. Torsdagen var betydligt mer orienteringskrävande i ett småkuperat område. Banorna av medeldistanskaraktär; mycket kartläsning och flera riktningsförändringar. Terrängen huvudsakligen lättframkomlig. Kompakt arena med närhet till det mesta duschar, fika osv. Ytterligare ett bra arrangemang av Boråsklubbarna.

Som vanligt inleddes dagen med skuggning/uppföljning. Det tredje barnbarnet, Alvin, har precis kommit hem efter ett år i Houston, USA. Ett år utan orientering eller knattebanor. Viss förflyttningsovana märktes på slingriga och steniga stigar. Det var också femåringens första "riktiga" orientering om än i inskolningsklass. Dessutom var hela upplevelsen med alla människor, kontroller, sportident ganska så omtumlande. Man skulle ha med sig så mycket grejer; tumkompass, nummerlapp, SI-pinne, hållare för kontrollappen och så dessutom en karta vid starten. 

Man kan konstatera att det är mycket runtomkring som måste nötas in och tränas på!

Lakritsremmar går åt som smör i solsken. Snappar upp att dessa fungerar som belöning/muta/uppmuntran för många av barnen i inskolningsklass och U-klasser.

Efter den andra dagens tokinledning och stora tidstapp i det egna tävlandet var det verkligen skärpning som gällde. Det lönade sig speciellt på torsdagens medeldistans vilket resulterade i ytterligare en etappsegrar. Men inte heller denna dag blir det någon prisutdelningsceremoni. Alvin ska hem till Nödinge och där blir det även övernattning för den äldre generationen innan avslutningsetappen.

Förärades en tavla av svärdotter när jag nobbade söndagens prisutdelning.  En tavla som personifierar OL-gubbars tankevärld samt medskicket; byt gärna ut "Träning" på lämpliga ställen med "Orientering".

Viloetapp ...

Vilodag på O-Ringen som både gillas och ogillas. Själv tycker jag att det är bra speciellt om tävlingen avgörs på en plats eller landskap där man vanligtvis inte brukar vara. Då hinner man med att kolla in sevärdheter och annat intressant. Tyvärr blir det ont om tid på en tävlingsetapp. Allt är så utdraget med lång väntan, långa vandringar och köer. Har för skojs skull aktiverat gps-klockan för att notera hur långt man förflyttar sig till fots en tävlingsdag. I måndags blev det 16,7 km inklusive vägen till start och själva loppet (inklusive bommar). I tisdags blev noteringen 17,6.

(Simone Niggli precis efter målgång på torget i Borås. Notera att hon har tumkompassen på högerhanden)

Elitklasserna vilade inte denna dag utan genomför ett sprintrace i Borås centrum. Dock är är det tunnsått med topplöpare detta år. Världseliten laddar upp inför VM-veckan i Skottland, som börjar första veckan i augusti, och väljer att slipa på formen någon annanstans.

Nu betyder detta inte så mycket för tävlingen. På arenan verkar det inte som om så många överhuvudtaget har koll på eliten. Man har fullt upp med det egna eller övriga familjemedlemmars tävlande. Elitklasserna avgörs ofta sent under dagen då det stora flertalet redan har lämnat eller är på väg från tävlingsplatsen. Kanske borde man starta elitklasserna tidigt med sista målgång runt 11-12 då flest människor är på plats. 

Utifrån ett lokalt perspektiv, Trestadsområdet, är det ont om elitlöpare. Trist och samtidigt märkligt eftersom förutsättningarna är så goda. Tillgången på varierad terräng, bra kartor etc är hur god som helst. Frågan är om någon klubb i framtiden vill profilera sig som en tydlig elitförening och göra de satsningar och prioriteringar som krävs. Det är viktigt för orienteringssporten i området. Erfarenhetsmässigt drar framgångsrik elitverksamhet med sig "bredd" och fler utövare. En ny klubbkonstellation med uttalad tävlingsinriktning och en medlemsattityd som inte är belastad med så-har-vi-alltid-gjort är kanske nyckeln?!?

Etapp # 2 ...

Ny dag och ny etapp. Ytterligare ett toppenarrangemang. Barnbarnet Gabriel var på plats i tävlingsdress så det bar iväg till start direkt efter att ha anlänt till VSK-vimpeln. På väg till dit blev jag uppdaterad om hans förestående födelsedag. Det blir vad jag kan förstå stor fest efter onsdagsetappen.

Behaglig stämning vid barnstarten, inbjudande funktionärer och en avstressad atmosfär.

U 1-banan var något lättare än gårdagens framförallt beroende på att tydligare ledstånger utnyttjades typ större stigar. Bra banläggning!

Man lär sig ett och annat om barns agerande och beteende som skugga/uppföljare. Kan konstateras att det finns ytterligare detaljer som kan fixas till för att anpassa orienteringsintroduktionen för barn. 

- Varför har man plastfickor i A 4-format när det räcker med A 5. Det är mycket plast som ska vikas ihop och hållas i en liten hand. Mycket tid och fokus går åt att vika och knyckla ihop. Det blir också svårt att kolla var norr är på kartan när stora delar av kartan måste vikas bort och tumkompassen ska passas in. Kanske borde man ha små röda norrpilar på meridianerna?

- Varför kan man inte ha storskaliga kartor som ökar läsbarheten. Nu envisas arrangörer efter SOFT:s rekommendationer att alltid ha kartor i skala 1:10 000. Det blir mycket karta och mycket plast för en kort bana i ena hörnet av kartan. 

Fullt fart på banan och man slås av tanken att dessa unga kommer springa snabbare och snabbare de närmaste åren medan man som pensionär får inrikta sig på att det kommer gå långsammare och långsammare - tungt!

Den egna insatsen var riktigt medioker denna dag. Återigen stor bom till första. Hade nästan sämsta sträcktiden bland de över 100 startande. Sedan blev det skärpning men då var det så dags. Drogs med på en ny upptrampad "femdagarsstig" och trodde att det var den som var markerad på kartan - shit!

Nu blir det vilodag på hemmaplan efter två etapper. I och med att årets O-Ringen ligger så nära Vänersborg och sommarboendet är det pendling som gäller.

Etapp # 1 ...

Inledningsetappen av O-Ringen var en höjdare. En förträfflig målplats med korta avstånd till parkering och dusch. Är detta O-Ringen, var en berättigad fråga. Terrängen var utmanande, av vildmarkskaraktär och mycket svårorienterad på en perfekt karta.

(Foto O-Ringen)

Dagen började med resa hemifrån. Väl på plats bar det iväg till U 1-starten med barnbarnet Gabriel. När alla startrutiner var avklarade bar det iväg på den knappt två kilometer långa banan. Kontroller överallt och många barn "sniffade" på nästan varenda kontroll som syntes även om det inte var någon man skulle till. Generellt var ungdomsbanorna riktigt bra. 

Intressant att studera olika "uppföljares" agerande. Några peppar verkligen sina kids; ta nästa stig till höger ... ligg på ... stanna inte ... nej, det är inte din  ... spurtar du nu för fullt så slår storasyster!

Andra tar det lugnare, instruerar, förklarar och är noga med grundmomenten; passa kartan ... följ nu riktningen osv. Många frågar om hjälp, var är jag ... har farbror sett 221:an? 

Det är inte alltid så populärt att vara instruktören/pedagogen. En förtvivlad parvel i helsvart tävlingsdress stannar till; var är jag? Kolla nu omkring dig; en glänta och två stigar som går ihop ... ser du det på kartan? Neeeejjjj, jag vill veta var kontrollen är!!!

(Foto O-Ringen)

Så bär det iväg till den egna starten i H 65 K - en fri-startid-klass. Ett suveränt system. Nu slipper man hetsa och jaga sig igenom barnbarnens bana bara för att hinna till en särskild starttid. 

Det började illa med en tokbom på första kontrollen. Helvete, var tvungen att stanna upp och läxa upp mig själv; du visste att det skulle vara svårt, skärpning nu! Det blev skärpning och det var nödvändigt för det var svårt och dessutom riktigt tunglöpt över sankmarkerna. Väl i mål; shit, inget bra lopp idag, blir nog stryk med 4-5 minuter trots att konkurrensen inte är så tuff i kortklassen.

(Foto O-Ringen)

På väg till Göteborg för övernattning och andra aktiviteter kollades liveresultaten på mobilen; överst i resultatlistan och etappvinst. Det var tydligen inte bara jag som bommade i Fritslaskogarna. Dilemmat uppstod; visst borde man vara med på prisutdelningen men samtidigt var andra aktiviteter uppbokade. Vad välja? Det blev ingen prisceremoni utan istället restaurangbesök.

Fortsättning idag i skogarna mellan Borås och Tranemo och samma procedur som idag. Först skugga barnbarn sedan springa själv.

Dan före dan ...

Imorgon avgörs första etappen av O- Ringen strax sydväst om Borås. Det blir en vecka med fri start i H 65 K. Det blir också en vecka med att dagligen "skugga" barnbarn i inskolnings- och U1-klass. Därför valet att delta i en fri-start-klass.

Gårdagen ägnades åt Fallens dagar i Trollhättan med löptävlingen "Kraftprovet". Väldigt få VSK-are med men Maja Nyman och Liam Hogedal glänste med topplaceringar i nioårsklasserna.

Nu är det nära ...

O-ringen närmar sig, bara fem dagar kvar till första etappen. En viss ambivalens har funnits med tanke på att årets upplaga avgörs i Borås. Inte för att terrängen avskräcker. Inte för att arrangemangen skulle vara dåliga. Boråsklubbarna brukar alltid fixa till bra tävlingar. 

Nej, tveksamheten är orsakad av tillvaron för flera decennier sedan, i slutet på 1960-talet. Den obligatoriska militärtjänstgöringen eller "lumpen" genomleds på I 15 i Borås. Oändliga och olidliga månader som bara innehöll meningslöshet och tristess. Befäl som skrek, gapade och gormade oavsett vad dom kallade sig typ löjtnant, major, fanjunkare eller överste.

Som tur är har militärerna försvunnit från Borås. För flera år sedan avvecklades regementet. Men man glömde en sak, att jämna byggnaderna med marken. Nu står de kvar där som ett minnesmärke, ja över vad då? 

En annan sak som tynger Borås är vädret eller rättare sagt upplevelsen av att det alltid regnar där. Under lumpartiden var det ständigt "regnrock på". Det var vått, det strilade, det regnade och någon beväring hade på en av toaletterna klottrat "det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Borås och dit vill jag aldrig mer".

Borås har därför haft svårt att få en plats i mitt hjärta även om man de senaste åren försökt att ändra sin image. Satsningar inom exempelvis kultursektorn imponerar.

Nu blir det trots allt en femdagarsvecka där. Förutsättningarna är goda. Militärerna  har som sagt försvunnit och vädret kan man ju bara anpassa sig till. Ortens orienteringsklubbar har vad jag uppfattat försökt att göra allt för att det ska bli en upplevelserik vecka!

Skawdysten avverkad ...

Två dagar med tävlingar i klitlandskap och svårgenomträngliga "kryptallsområden". Det krävdes mycket kartkontakt och noggrann vägvalsplanering.

Tävlingarna var perfekt arrangerade, banorna utmanande och det danska gemytet var påtagligt.

"Fri start" tillämpades på alla tre etapper och fungerar bara så bra trots 700-800 startande. Skawdysten är en tävling man gärna återkommer till, nästa gång blir i juli 2017.

Sprint i Skagen ...

Bland många turister, cyklister och andra trafikanter gick banorna för den inledande sprinten i Skawdysten. Banläggaren hade fått till omväxlande och kluriga bansträckningar i ett område som vid första anblicken verkar lättorienterat.

Det blev tre VSK-triumfer denna soliga fredagskväll. Fortsättning följer på lördag och söndag fast då i meta svårframkomliga och svårorienterade terrängområden.

Top of Denmark ...

Danmark konsumeras. Tre dagar i Billund med vattenpalats, Legoland och någon joggingtur. Ett eldorado för barnbarn.

Nu på toppen av Danmark för tre orienteringstävlingar under helgen. Martin är hemma några veckor från USA och ska göra årets orienteringspremiär. I Skagen väntar en sprint och två långdistans i tunglöpt och svårorienterad klitterräng. Acklimatisering i form av besök på Råbjerg Mile, denna nordiska "öken" någon mil söder om Skagen.

2 x Guld ...

Dag 3 i Vikingedysten avgjordes i varierande terräng. Det var omväxlande skogsområden och klitterlandskap. Inte alls lika tufft och krävande som lördagens tävling. Det blev två VSK-segrar genom Emelie Svalin och Liam Hogedal.

Prisutdelningen är värd ett omnämnande. Som så många gånger utomlands lämnas inget åt slumpen för att hedra och belöna de mest framgångsrika. Detta utan att det blir alltför pretentiöst och långdraget. 

Nu väntar Legoland under några dagar innan det är dags att bege sig till toppen av Danmark. I Skagen genomförs kommande helg ett tredagarsevenemang. Start med sprint i Skagen By därefter två långdistans i lurig och klurig klitterräng med mycket sand.

Riktigt hett ...

Hettan var stark vid Stensbaek i ljunghedsterrängen, närmare 35 grader. Det var tunglöpt men framförallt var utmaningen att orka stå på i den starka värmen. Varierande orientering där det bitvis var riktigt svårt i områdena med kryptallar. Väl i mål gällde det att snabbt återställa vätskebalansen.

Det var ett bra arrangemang och man blir alltid lika förvånad över att bara två personer med en dator fixar tidtagning trots att det är 300-400 deltagare. Är emit-systemet bättre/lättare/effektivare än SportIdent?

Imorgon avslutningsetapp i Vikingedysten. Samma målområde som idag fast i mera skogsbunden terräng. 

Grannt vid Gram ...

Inte så långt från gränsen till Tyskland arrangerade orienteringsklubben från Haderslev den första av tre tävlingar denna helg. Arenan var belägen vid Gram Slott. En otroligt vacker målplats där solen strålade från en klarblå himmel och graderna var över 30. Det var tydligen första gången på flera decennier som en tävling arrangerades i området.

Var målplatsen hänförande kan man inte säga samma sak om terrängen. Brännässlorna var höga, många och brände till vid närkontakt. Runt bäckar och surdrag var det rejält fuktigt och lerigt. Framkomligheten växlade. Inte många svenskar på plats, bara ett tiotal deltagare bland de omkring 300 startande. 

Imorgon fortsätter tävlngarna fast i ett annat område som lär innehålla mycket "inlandsklitter". Det blir tunglöpt på grund av ljung och högt bärris.