Ny SM-gren ...

I början på veckan var det premiär för en ny SM-disciplin; Mixed Sprintstafett. Ett mästerskap som tillkommit utifrån att 2014 gjorde sprintstafetten debut på VM-programmet. Upplägget är fyra sprintsträckor där två herrar och två damer springer en sträcka vardera. En dam startar, sedan herrar på andra respektive tredje sträckan och så avslutar en dam. Banlängderna är i stort sett lika. 

Man kan ju alltid fundera på varför denna SM-disciplin har skapats. Vilka grundantaganden formade upplägget?  Vilka behov och önskemål har bejakats? 

Man kan också fundera på varför man inte har tagit tillfället i akt att skapa en ännu mera spektakulär och intressant tävling. Detta exempelvis genom att låta varje enskilt lag själva avgöra i vilken ordning man låter löparna springa de olika sträckorna. Alltså ett lag kanske väljer att köra ut sina herrlöpare på de två första sträckorna och avslutar med damerna medan ett annat lag gör tvärtom. Man skulle också kunna tillåta varje lag att under tävlingens gång ändra löpordningen. Då skulle det bli en extra dos av snabba taktiska överväganden som varje lags coach gör.

För skrivaren av dessa rader är det fortfarande en gåta varför man inte i alla stafetter/kavlar tillåter lagändringar medan tävlingen är i gång för fullt. Ett lag som kanske har tappat på en inledningssträcka kan då välja att sätta in sitt starkaste kort på en tidigare sträcka istället för den ursprungliga planen att låta honom eller henne springa slutsträckan. 

3 i Skåne och 1 i Danmark ...

Det har blivit ett antal "Tre Skåningar och en dansk" genom åren. Konceptet har varit detsamma. Inledning med en kvällsetapp i Helsingborg på en fredag. Fortsättning med förmiddagsetapp på andra sidan sundet i Helsingör. Några timmars vila innan tredje loppet inom ett dygn och då återigen på svensk mark. Avslutning på söndag förmiddag. Fyra tävlingar av sprintkaraktär men danmarksetappen påminner oftast mer om medeldistans i skogsterräng. Tävlingarna räknas ihop och efter intensivt ett och ett halvt dygn koras segrarna i respektive klass.

Tidigare år har många VSK:are deltagit men till årets upplaga deltog endast sju löpare. Liam Hogedal debuterade i H 10-klassen och fick till slut en bronsmedalj runt halsen.

Åres tävlingar höll hög kvalitet även om terrängvalet sydost om Sofiero inte var en höjdare; bushigt, pinnigt, risigt och svårforcerat. Ett klart plus var fredagskvällens fria starttider. Belackare hävdade att de flesta skulle välja sena starttider men det blev precis tvärtom. Allt fungerade smidigt och till kommande år bör övriga etapper också ha detta upplägg. Sannolikt kommer vi i framtiden ha allt fler tävlingsarrangemang med fria starttider. 

Ett annat plus är att arrangörerna valt att inte ha jaktstart på slutetappen. 

Klassförskjutningar ...

Så har det snart gått ett halvår i klassen H 65 och man har fått ta del av den anda och det förhållningssätt som uppenbarligen gäller. Det är intressant att följa dessa förskjutningar och vad man sätter fokus på i klassindelningens femårscykler. Konstaterar också att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor, förutom på en punkt. Kvinnorna ligger fem år före.

H 55-perioden handlar om "sista rycket". Fortfarande finns energi, kraft och lust att satsa på träning och detta gärna med några extra träningspass varje vecka. Man ser även till att bearbeta andra variabler som påverkar prestationen som exempelvis att få bort överflödskilon. 

För kvinnor börjar "sista rycket" när man inträder i 50-klassen. Då ökas plötsligt träningsmängderna, eftersnacket och vägvalsanalyserna med gelikar förlängs och kropparna blir slankare.

Så tas steget upp i H 60 respektive D 55; "skördeåren". Nu tar man tillvara fem års träning och umbäranden. Intensiteten i träning och förberedelser är inte lika uppskruvat och målinriktat. Man kan till och med tänka sig att fungera som uppföljare/skugga när exempelvis barnbarnen gör tävlingsdebut. Naturligtvis avstår man inte från det egna tävlandet men fokus ligger inte lika starkt på den egna prestationen. Under denna period börjar ett annat fenomen bli tydligt; kroppen svarar inte längre på träning. Man bygger inte upp, förstärker eller ökar löphastigheten. All fysisk aktivitet har egentligen som enda effekt att "nedgången" bromsas upp något.

Plötsligt är man där och träder in i H 65-världen; "krämpornas tid". Försnacket och eftersnacket kretsar huvudsakligen kring kroppens skavanker, otillräcklighet och svagheter. (I och för sig är detta ett syndrom som gäller för orienterare generellt men det blir särskilt påtagligt när pensionsåldern inträder).

Ibland undrar man som yngst i gänget hur de något äldre kollegorna överhuvudtaget kan komma till start. Förkylningarna har varit lika besvärliga som vintern varit lång. De starkaste värktabletterna gör inte längre någon nytta. Kostnaden för tejpförbrukning ökar markant. Man får "halta sig" igenom banorna. Läkarna förstår inte hur det känns när man tvingas ransonera tävlandet och inte kan köra natt på fredag samt de vanliga lördags- och söndagstävlingarna.

Naturligtvis finns det en och annan som "gillar läget" och har ett positivt synsätt; som 65:a måste man vara inbillningsfrisk!

Många sommartävlingar står nu och väntar, flerdagarsarrangemang så att varje dag får en mening. Frågan är bara hur det kommer att gå ... det har varit tungt på sistone ... känningar av en sträckning på baksidan av höger lår ... vänsterknät ger vika då och då ... krämpornas tid var det!

Jukolakavlen avverkad ...

Strax utanför Åbo i Finland avgjordes världens största stafett med över 1700 herrlag och 1300 damlag. Kul att följa liverapporterna via internet men början var inte kul. VSK tappade rejält och Mattias som brukar leverera på inledningssträckan var rejält distanserad. Sedan började upphämtningen av Tobias Lindell, Tommy Andersson och Rickard Börjesson. Mycket imponerande av Rickard att dels plocka in placeringar men framförallt plocka in tid på täten. Det blev också en sträcktid bland de bästa. Martin Moberg, Jesper Stenström och Viktor Wassén följde upp och gjorde alla stabila lopp. Imponerande för andra gången denna Jukolanatt av Viktors lopp på slutsträckan. Detta som nybliven junior på den 14 kilometer långa slutsträckan. Han och VSK gick i mål som 104:a.

Damerna gjorde upp om placeringarna på lördagseftermiddagen innan herrarnas startskott. Inget VSK-lag på grund av sjukdom och återbud. Istället fokus på Trollhättans SOK:s starka damlag. Men det började illa - en kvart efter täten på första sträckan. Sedan upphämtning till slutplaceringen 139:a.

Trist att vi i trestadsområdet inte har någon/några i absolut svensktopp. Det betyder så oerhört mycket för orienteringssporten i området om det finns stjärnlöpare. Det märks också i rollen som tidningsskribent i ttela. Oj, vad det saknas topplöpare!

Mycket sprint nu ...

Många är sprinttävlingarna nu när det är så kallat "datumstopp". Ett nytt arrangemang är en tvådagarstävling på High Chaparall i Småland. En kul variant där "terrängen" är i form av en westernstad. Först löpning och sedan massor av aktiviteter där barnbarnen stortrivs. Även en gamling upplever barndomsvibbar och tänker; wow om detta hade funnits när man själv var under 10.

Om två veckor nästa omgång i Helsingborg och Helsingör; Tre skåningar och en dansk!

Sista FCS för våren ...

I strålande solsken men med blåsiga vindar avverkades vårens tredje och sista etapp av Frida City Sprint. Banläggare Per-Arne Johansson valde att ha start och mål vid Fisketorget och banorna sträckte sig i Skräckleparken och intilliggande bostadsområden. Det var snabbt och lättlöpt. Över 80 löpare kom till start på de tre banorna och Rolf Stenström hade fullt upp med tidsregistreringar. Denna gång deltog också ett tjejgäng från Restad Gård. För några var det första gången man testade orientering.

Fortsättning följer på söndag då två fullastade minibussar har riktningen inställd på Skara Sommarland för deltagande i årets största sprinttävling med över 3000 startande. Naturligtvis ska också alla åkattraktioner och pooler testas efter den inledande orienteringen.