Sista inlägget ...

Detta är inlägg # 710 sedan bloggen påbörjades den 22 mars 2010. Mycket har hänt och många saker har refererats och kommenterats. Nu är tiden inne för att vända blad. Det blir en fortsättning, en förlängning och en utveckling fast i en ny blogg under rubriken Inspel och Utspel.

Tanken är att innehållet ska bli lite bredare och djupare med en blandning av tyckanden, tankar, klokord, citat, bilder, åsikter, klipp och foton i en salig blandning. Mycket av innehållet kommer att fokuseras på idrott i allmänhet och orientering i synnerhet. Häng med!

Line i topp ...

Så himla kul att Line Cederberg lyckades på en värdetävling. Idag sprang hon in på fjärde plats i D 18-klassen på SM i medeldistans. Hon var knappa två minuter efter vinnaren Linnéa Golsäter och knappa trettio sekunder från bronsmedaljen. Bra jobbat och äntligen en toppnotering för VSK.

Bra Elvira ...

Elvira Björklund från grannklubben Trollhättans SOK sprang hem ett SM-silver i D 18-klassens långdistans.

Riktigt kul för henne själv, för klubben men också för orienteringen i Trestadsområdet. Vi är inte så bortskämda med topplaceringar.

Detta blir mycket påtagligt som skribent i lokaltidningen TTELA. Har ambitionen att efter varje tävlingshelg ha med OL-reportage. Det är lätt på ett sätt då sportredaktionen med Toni Andersson i spetsen, som trots begränsat utrymme, välkomnar artiklar, foton och resultat.

Men det är också emellanåt svårt. Det är en påtaglig avsaknad av elitframgångar. Tänk vad tillvaron skulle vara lätt med några "stjärnor" som lyser, intresserar och engagerar. Därför är det så härligt med Elviras framgång. Under hela säsongen har hon "levererat" och det ska verkligen bli intressant att följa henne i fortsättningen. Som "radskrivare" blir man överlycklig!

Har en känsla, rätt eller fel, att det bland de lokala orienteringsklubbarna finns en ambivalent inställning till elitprofilering och elitsatsningar. Man både vill och inte vill. Själv är jag fullständigt övertygad efter ett halvsekel som orienterare att elit skapar bredd precis på samma sätt som unga musiker inspireras, stimuleras och triggas av en framgångsrik sångare eller gitarrist.

Orienteringsidrotten i Trestadsområdet behöver några "stjärnor"; killar och tjejer som slåss om medaljer på både nationell som internationell nivå. Förutsättningarna finns vad gäller terräng, kartor, träningslokaler osv. Möjligheterna är minst sagt goda också geografiskt med närheten till många tävlingsarrangemang samt storstaden Göteborg med studie- och arbetstillfällen och naturligtvis de lokala högskolorna. Men, finns klubben eller klubbarna som vill satsa?

Tajt DM-helg ...

På mindre än två dygn avgjordes tre DM-tävlingar; natt-, sprint- och långdistans. Fina arrangemang av grannklubben Trollhättans SOK. Extra kul att Rikard Börjesson lyckades försvara sina två DM-titlar.

Enda plumpen i protokollet var valet av natterräng och att kartan som presenterades bitvis var dålig. Det var framförallt avsaknaden av grönområden då växtligheten under sommaren varit minst sagt frodig. Detta i kombination med tidigare avverkningar och skogsröjning gjorde terrängen svårframkomlig. Många kritiska röster hördes. Visst tyckte "gamla rävar" att det var helt OK och acceptabelt men det främjar knappast framtida rekrytering. Undrar hur länge nattävlingar kommer att existera om arrangörer fortsätter att välja liknande terrängområden?

Nedan H 10-banan som vid första anblicken kan tyckas vara lämplig och anpassad. Dock var det stora hygget betydligt mera grönt, bevuxet och svårframkomligt än vad gulrastret visar. För att göra det något lättare hade banan kunnat starta i södra delen av Hults höjd och sedan upp mot kontroll 3 samt några fler kontroller väster om rondellen.

DM-stafett ...

Härligt, härligt med DM-guld för herrlaget. En övertygande seger där övriga lag fullständigt utklassades.   Samma laguppställning som förra året då det också blev guld; Mattias Nilsson, Tommy Andersson och Rickard Börjesson. Som sig bör när möbelorten Tibro arrangerar fick herrarna varsin stol i pris.

Rickard tävlingsdebuterade för hösten efter att ha pustat ut och tränat mycket efter jobbet som banläggare vid O-Ringen. Levererade dagen före stafetten en silvermedalj på DM- medeln. Formen är i antågande och det ska bli intressant att följa kommande helgs DM-tävlingar i Trollhättan. Blir det fler guld?

Fria eller fälla ...

En intressant sträcka från Götaälvdalsträffen som avgjordes under helgen. Ett antal klasser hade inledningen som framgår av kartklippet. Vid första snabba anblicken är vägvalet nästan givet, naturligtvis en högersväng utefter vägen och sedan en kort sträcka upp till kontrollen. Mycket enklare och mera kraftbesparande än rakt på.

Men så kollar man lite nogrrannare och ser att passagen på vägen är förbjuden att passera. Nu hade inte arrangörerna spärrat av det rödstreckade området med snitslar eller liknande och det fanns inte heller några kontrollanter på plats. Ett antal löpare valde mer eller mindre omedvetet högeralternativet. Som försvar kan anföras att det rödstreckade området är något otydligt på kartan. Högeralternativet är cirka 30 sekunder snabbare och mera kraftbesparande.

Nå, vad ska man göra som löpare, diska sig själv eller låtsas som inget? Vad ska arrangören göra, fria eller fälla eller lägga till exempelvis 30 sekunder för löpare som bevisligen tagit högeralternativet? Ingen åtgärd vidtogs tävlingsdagen från vare sig någon löpare eller arrangör.

Vad man som arrangör kan lära är att alltid snitsla eller använda kontrollanter vid den här typen av passager eller som i detta specifika fall, ha valt en kontrollpunkt längre norrut.

Värst i Herrsta ...

Lördagstävlingen levde upp till sitt rykte. Det var kuperat, brant, sönderskuret, tunglöpt och svårorienterat. Det var utmanande och tävlingen hade utan tvekan uppfyllt det som krävdes om det funnits "döskallemärkning".

Men ... det var kul då det verkligen krävdes superkoncentration och total närvaro med orienteringen alltså fokus hela loppet. Nedan höjdprofilen från en av banorna ... det var upp och ner hela tiden.

Tävlingen var en medeldistans av inbjudan att döma men löptiderna var av långdistanskaraktär. Märkligt, märkligt att tävlingsreglerna inte har rekommenderade sluttider för olika banor utan istället fastslår ett kilometerantal. Det är ju ändå så att terrängens beskaffenhet avgör hur fort man kan förflytta sig. Det är skillnad mellan kuperad bohusterräng och tallhedarna på Hökensås!

En annan märklighet är bestämmelsen att kartskalan för exempelvis nybörjarbanor som U1, U2 och HD 10 alltid ska vara 1:10 000. Det blir fruktansvärt plottrigt och svårläst på karta över terrängen i Samneröd där "Värst i Herrsta" avgjordes.

Mycket svårt att förstå Orienteringsförbundets hårdnackade inställning. Ta som jämförelse textstorleken i en barnbok. Den skiljer sig rejält från en vuxenbok. Sannolikt bygger det på någon form av forskning och erfarenhet som pekar på att barn lättare tar till sig, fattar och förstår större symboler och tecken.

Men det är inte bara barn som har problem med kartskalan. Även vuxna nybörjare har svårt att förstå och tyda en detaljrik och plottrig karta. Det märktes tydligt när vi introducerade ytterligare några flyktingar från Syrien till skogssporten.

Rekord på Vet-OL ...

För femton år sedan initierades veteranorienteringarna i Trestadsområdet. Varje vår respektive höst har sedan dess ett träningsarrangemang (kalla det gärna tävling) genomförts under onsdagsförmiddigar. Arrangemanget cirkulerar mellan klubbarna.

Den gångna veckan stod OK Skogsvargarna för värdskapet. Som vanligt lägger man ner mycket energi i arrangemanget genom att hitta till nya platser och gärna natursköna sådana. Banorna brukar vara av toppklass och är oftast signerade Peter Strömdahl. Det känns alltid inbjudande och välkomnande. På fotot Peter tillsammans med Leif Johansson som har järnkoll på allt som hänt under de femton åren. Han för noggrann statistik och allt dokumenteras vad gäller antalet starter osv.

Veckans tävling avgjordes vid Ödetorpet på östra Hunneberg. En intressant plats med en spännande historia. Missa inte att kolla in detta ställe och glöm inte att kolla in den storslagna eken på väg till området. På platsen sattes också ett deltagarrekord. Hela 116 löpare startade på någon av de fyra banorna som stod till buds.

Två verkliga veteraner står ofta på startlinjen. Ragnar Hallsten, 85, och Signe Nyman, 87. Signe har inte missat många veteranorienteringar. Överlägset leder hon maratontabellen.

Har "gubbvad" smittat tonåringar?

De flesta orienterare kring 40 råkar förr eller senare ut för "gubbvad". Den där otrevliga smärtan på underbenet som omöjliggör även det kortaste löpsteget. Nu har ju också denna muskelsträckning ovanan att återkomma med jämna mellanrum och ibland utan att man ens kan härleda det till ett snedsteg, ett fall eller något annat. Många är recepten för att bota och lindra. Några hävdar att man ska äta magnesiumtabletter, andra att det handlar om att vara noga med stretching och ytterligare en falang tror att akupunktur och regelbunden massage är den rätta kuren. Läkare, forskare och andra för-stå-sig-på-are kan inte riktigt enas om vad som är den bästa behandlingen.

Tro mig, jag har prövat det mesta genom åren och det som gäller för mg är att ständigt ha på sig kompressionsstrumpor, vulkanskydd eller liknande. Inbillar mig att det är värmen och trycket som är så bra och skonsamt för muskeln Gastrocnemius.

I garderoben finns många varianter av strumpor och skydd i olika kulörer och tjocklek som ger kompression både på längden och tvärsen.

Eftersnacket i duschen, som bland orienterare främst handlar om hur otränad man är och vilka krämpor man har, fokuseras ofta kring begreppet "gubbvad".

Men nu har något hänt. Upptäckte på Ungdomens 10-mila att allt fler tonåringar drar på sig kompressionsstrumpor och gör en reflektion kring detta; har "gubbvaden" nu smittat ner yngre generationer? En liten fältstudie visar dock att så inte är fallet. Nej, kompressionsstrumpor i olika tjocklek och varianter är bara så bra för återhämtning och undvikande av träningsvärk. En tur bort till sporthandlaren bekräftar detta. Jo, det köps riktigt många och målgruppen har vidgats. Förr var det knappast någon under 40 som ens frågade om det fanns.

Kan man tänka sig att jag nu inte längre behöver skyla mina vadskydd. De har blivit trendiga, inne och ska visas upp! Förmodligen behöver jag inte längre höra uttrycket "farsans feta fula vadskydd". Jag med fler gamlingar har varit föregångare och satt en trend!

Vad blir nästa grej de yngre tar efter? Är det kanske att ständigt ha våtsockar i neoprenmaterial oavsett om det är isvatten på orienteringar i mars eller snustorra stigar under sommaren. Ja vem vet ... jag ska hålla ögonen öppna och återkomma.

Karlsborgshelg ...

Precis där Tiveden börjar avgjordes årets U 10-mila samt Karlsborgsdubbeln. Terrängen varierar. Bitvis är det kuperat, detaljrikt, vresigt och svårframkomligt. Bitvis är det flackt, tallmo, detaljfattigt och snabblöpt. En smart banläggare skapar variation genom att växla terrängtyper och tvinga löparna till att ändra teknik. 

Värmegraderna var många och solen strålade så de var bara så skönt. Arrangörerna hade fixat till en kompakt arena så det var verkligen skön stämning längs målupploppet. VSK:s ungdomslag hängde inte riktigt med. Placeringarna blev blygsamma. Helt klart är att det saknas löpfart och tävlingsvana men det går att rätta till. Det är en sak att regelbundet köra teknikövningar i lugn fart i Ursandsterrängen. Det är en helt annat sak att dras med i ett högt löptempo och samtidigt hålla koll på orienteringen. 

Tävlingsresor med övernattning på nya platser skapar möjligheter att kolla in sevärdheter och liknande. Boendet strax utanför Karlsborgs fästning gav ett utmärkt tillfälle att kolla in detta gigantiska byggnadsverk. Ett projekt som egentligen var dödsdömt redan från starten och kostade otroligt mycket både vad gäller riksdaler och mantimmar. Men en ståtlig och spännande anläggning blev det.

Det inbjöds till "Jakten på den försvunna guldskatten". En rundvandring med olika inslag typ 3d-film, lösa mysterier, leta efter nycklar, se upp för bedragare osv. Detta under ledning av en "spelledare" eller ciceron. Målgruppen 8-14-åringar men även + 60 har utbyte av showen. Det var en riktigt höjdarskattjakt och 90 minuter försvann i all hast. Det var värt varenda krona som deltagarbiljetten kostade! Det blev ytterligare en höjdarhelg med barn och barnbarn. 

Nästa helg väntar tävlingen "Värst i Härstta". Hur ska det bli i en terräng som några vill "döskallemärka"?

Vilken-OL-vecka ...

Varje dag den gångna veckan har det både i TV och tidningar varit många och långa inslag om orientering och VM-tävlingarna i Skottland. Det är helt otroligt så mycket publicitet sporten har fått. TV-sändningarna har varit klart bra men ur tittarperspektivet hade man kunnat göra stafetten än mer intressant och levande. Härligt också med svenska framgångar men också bra att se att konkurrensen är hård med många nationer inblandade.

Allt utvecklas och det är spännande att se hur orienteringens mästerskapsprogram utökas. Ett steg tillbaka i tiden, ja nästan 30 år, då min förbundskaptens började avgjordes VM bara vartannat år och det var endast två grenar för herrar respektive damer; långdistans och stafett. 

Vi i den svenska landslagsledningen drev hårt att antalet discipliner skulle utvecklas men motståndet var kompakt. Vid invigningstalet på VM 1987 i Geradmer, Frankrike, blev vi rejält "uppläxade" av  IOF-ledningen. " - Vi ska hålla fast vid orienteringens ursprung och dess uthållighetskaraktär ... bla, bla, bla ... ".

Men vi stod på oss och till VM 1991 i dåvarande Tjeckoslovakien infördes medeldistans eller som det då kallades "kortdistans". Sedan har det fortsatt av bara farten. Nu är det VM varje år. Grenarna har utökats; tre individuella och två stafetter. Om några år blir det en uppdelning med skogsdistanser ett år och sprint ett annat. Bra tycker jag!

Nu är det bara att se framåt mot nästa års VM i Strömstad-Tanum. Arrangörerna står inför en rejäl utmaning. Årets arrangemang i Skottland var av toppenklass inte minst vad gäller TV och utnyttjande av sociala medier.

Lova(nde) debut ...

Så har då tvååriga Lova debuterat i orienteringsskogen. I samband med Hjobygdens dubbeltävling genomfördes två Knattebanor. Inte helt lätt då vindfällen och granris på marken räckte till hakhöjd och sportidentenheterna var över huvudhöjd. Men det fixades och tumgreppet var bastant.

Tävlingarna avgjordes i klassiska VM-marker från 1989 och Hjobygdens OK bjöd på ett perfekt arrangemang. Närmare 1000 startande bägge dagarna där solen sken och man fick en känsla av sommarvärme. Terrängen var rejält kuperad på den inledande medeldistansen men lite flackare och mera lättlöpt på långdistansen. Nu är höstsäsongen igång med fullspäckade tävlingshelger. Nästa vecka bär det av till skogarna norr om Karlsborg där Ungdomens 10-mila avgörs.

Skön avslutning på söndagskvällen framför TV:n med svenskt VM-guld och en bronspeng på herrarnas sprintdistans. En riktigt bra och spännande tillställning!

Vilket PISSVÄDER ...

Med den repliken öppnade Björn Kjellman Diggiloogalan i Vänersborg dagen efter O-Ringens avslutning. Regnet forsade ner. Vinden blåste stormigt över Sanden. Alla kurade i regnkappar, sydväst och plastöverdrag. Var det vädergudarnas hämnd för att orienteringsveckan i Borås som var regnfri? Inte en enda gång var det "regnrock på"!

En vecka har gått sedan avslutningsetappen och fortfarande framstår årets O-Ringen som ett höjdararrangemang. Det präglades av närhet och välkomnande. Det var en variation av terrängtyper, bra kartor och bra banor oavsett om man var van orienterare eller nybörjare. Kortklassernas möjlighet till "fri starttid" är bara så bra vid denna typ av tävling. 

Mycket fokus riktades åt barnbarnen. Detta genom uppföljning på inskolnings- och U-klass innan det egna loppet. Ett kul beting och spännande att se hur barn möter och upplever orientering på introduktionsnivå. Arrangörerna hade skapat en skön och välkomnande atmosfär vid startplatserna och banorna var riktigt bra anpassade. Det är så man ska möta kommande generationer!

Inser att det som uppföljare handlar mycket om att skapa lust och positiv upplevelse. Detta gäller både på banan men även runtomkring på väg till och från arena eller fram- och tillbaka till duschen. Självklart handlar det också om belöningar. En och annan extra lakritsrem blev det till barnbarnens förtjusning och deras föräldrars suckande.

På lördagen efter avslutningsetappen klingade ett mess från svärdotter till i mobilen; "när Alvin vaknade idag frågade han när farmor och farfar kommer så att vi kan åka till tävlingen ...". Kanske, kanske har det tänts en gnista och lust hos femåringen. En lust som sprider sig från de två äldre kusinerna Liam och Gabriel.

Kommande helg väntar Hjobygdens dubbelarrangemang i VM-skogarna från 1989. Det blir övernattning i Hökensås fritidsby med barn och barnbarn. Är det minsta barnbarnet tvååriga Lova mogen för Knattebanan?

Wow, vilken fest!

Avslutningsdagen av O-Ringen blev en höjdardag på Borås Arena. Solen strålade, spännande dueller i många klasser, härlig inramning och verkligen en folkfest!

Återigen ett topparrangemang av Boråsklubbarna. Än en gång kändes det så välkomnande och inbjudande.

Startplatserna var belägna högt upp på Rya åsar med högstammig skog och härlig orientering. I slutet av banorna gick det brant utför, över Viskan och in  på arenaområdet där IF Elfsborg vanligtvis håller till i fotbollsallsvenskan.

När elitsegararna närmade sig målet utlöstes ett mäktigt "guldregn" och folkets hyllningar skapade häftig stämning.

Den egna insatsen kändes klart bra. Startade lite över en minut efter ledaren, kom ikapp ganska tidigt men på den sista kilometerns asfaltslöpning och enkla orientering fanns inget att göra, det blev en andra plats men med bästa sträcktid. Så här i efterhand; shit med storbommen den andra tävlingsdagen där nästan 10 minuter slarvades bort; som man bäddar får man ligga!

Kommande vecka går i lugnets tecken men på helgen väntar Hjobygdens traditionella augustiorientering i VM-markerna från 1989.

Etapp # 3 & 4 ...

Två etapper med samma arena men med två ganska så olika terrängtyper.  Onsdagens område var så där lagom kul, ganska lätt orientering fast med några luriga (diffusa) kontrollpunkter. Torsdagen var betydligt mer orienteringskrävande i ett småkuperat område. Banorna av medeldistanskaraktär; mycket kartläsning och flera riktningsförändringar. Terrängen huvudsakligen lättframkomlig. Kompakt arena med närhet till det mesta duschar, fika osv. Ytterligare ett bra arrangemang av Boråsklubbarna.

Som vanligt inleddes dagen med skuggning/uppföljning. Det tredje barnbarnet, Alvin, har precis kommit hem efter ett år i Houston, USA. Ett år utan orientering eller knattebanor. Viss förflyttningsovana märktes på slingriga och steniga stigar. Det var också femåringens första "riktiga" orientering om än i inskolningsklass. Dessutom var hela upplevelsen med alla människor, kontroller, sportident ganska så omtumlande. Man skulle ha med sig så mycket grejer; tumkompass, nummerlapp, SI-pinne, hållare för kontrollappen och så dessutom en karta vid starten. 

Man kan konstatera att det är mycket runtomkring som måste nötas in och tränas på!

Lakritsremmar går åt som smör i solsken. Snappar upp att dessa fungerar som belöning/muta/uppmuntran för många av barnen i inskolningsklass och U-klasser.

Efter den andra dagens tokinledning och stora tidstapp i det egna tävlandet var det verkligen skärpning som gällde. Det lönade sig speciellt på torsdagens medeldistans vilket resulterade i ytterligare en etappsegrar. Men inte heller denna dag blir det någon prisutdelningsceremoni. Alvin ska hem till Nödinge och där blir det även övernattning för den äldre generationen innan avslutningsetappen.

Förärades en tavla av svärdotter när jag nobbade söndagens prisutdelning.  En tavla som personifierar OL-gubbars tankevärld samt medskicket; byt gärna ut "Träning" på lämpliga ställen med "Orientering".

Viloetapp ...

Vilodag på O-Ringen som både gillas och ogillas. Själv tycker jag att det är bra speciellt om tävlingen avgörs på en plats eller landskap där man vanligtvis inte brukar vara. Då hinner man med att kolla in sevärdheter och annat intressant. Tyvärr blir det ont om tid på en tävlingsetapp. Allt är så utdraget med lång väntan, långa vandringar och köer. Har för skojs skull aktiverat gps-klockan för att notera hur långt man förflyttar sig till fots en tävlingsdag. I måndags blev det 16,7 km inklusive vägen till start och själva loppet (inklusive bommar). I tisdags blev noteringen 17,6.

(Simone Niggli precis efter målgång på torget i Borås. Notera att hon har tumkompassen på högerhanden)

Elitklasserna vilade inte denna dag utan genomför ett sprintrace i Borås centrum. Dock är är det tunnsått med topplöpare detta år. Världseliten laddar upp inför VM-veckan i Skottland, som börjar första veckan i augusti, och väljer att slipa på formen någon annanstans.

Nu betyder detta inte så mycket för tävlingen. På arenan verkar det inte som om så många överhuvudtaget har koll på eliten. Man har fullt upp med det egna eller övriga familjemedlemmars tävlande. Elitklasserna avgörs ofta sent under dagen då det stora flertalet redan har lämnat eller är på väg från tävlingsplatsen. Kanske borde man starta elitklasserna tidigt med sista målgång runt 11-12 då flest människor är på plats. 

Utifrån ett lokalt perspektiv, Trestadsområdet, är det ont om elitlöpare. Trist och samtidigt märkligt eftersom förutsättningarna är så goda. Tillgången på varierad terräng, bra kartor etc är hur god som helst. Frågan är om någon klubb i framtiden vill profilera sig som en tydlig elitförening och göra de satsningar och prioriteringar som krävs. Det är viktigt för orienteringssporten i området. Erfarenhetsmässigt drar framgångsrik elitverksamhet med sig "bredd" och fler utövare. En ny klubbkonstellation med uttalad tävlingsinriktning och en medlemsattityd som inte är belastad med så-har-vi-alltid-gjort är kanske nyckeln?!?

Etapp # 2 ...

Ny dag och ny etapp. Ytterligare ett toppenarrangemang. Barnbarnet Gabriel var på plats i tävlingsdress så det bar iväg till start direkt efter att ha anlänt till VSK-vimpeln. På väg till dit blev jag uppdaterad om hans förestående födelsedag. Det blir vad jag kan förstå stor fest efter onsdagsetappen.

Behaglig stämning vid barnstarten, inbjudande funktionärer och en avstressad atmosfär.

U 1-banan var något lättare än gårdagens framförallt beroende på att tydligare ledstånger utnyttjades typ större stigar. Bra banläggning!

Man lär sig ett och annat om barns agerande och beteende som skugga/uppföljare. Kan konstateras att det finns ytterligare detaljer som kan fixas till för att anpassa orienteringsintroduktionen för barn. 

- Varför har man plastfickor i A 4-format när det räcker med A 5. Det är mycket plast som ska vikas ihop och hållas i en liten hand. Mycket tid och fokus går åt att vika och knyckla ihop. Det blir också svårt att kolla var norr är på kartan när stora delar av kartan måste vikas bort och tumkompassen ska passas in. Kanske borde man ha små röda norrpilar på meridianerna?

- Varför kan man inte ha storskaliga kartor som ökar läsbarheten. Nu envisas arrangörer efter SOFT:s rekommendationer att alltid ha kartor i skala 1:10 000. Det blir mycket karta och mycket plast för en kort bana i ena hörnet av kartan. 

Fullt fart på banan och man slås av tanken att dessa unga kommer springa snabbare och snabbare de närmaste åren medan man som pensionär får inrikta sig på att det kommer gå långsammare och långsammare - tungt!

Den egna insatsen var riktigt medioker denna dag. Återigen stor bom till första. Hade nästan sämsta sträcktiden bland de över 100 startande. Sedan blev det skärpning men då var det så dags. Drogs med på en ny upptrampad "femdagarsstig" och trodde att det var den som var markerad på kartan - shit!

Nu blir det vilodag på hemmaplan efter två etapper. I och med att årets O-Ringen ligger så nära Vänersborg och sommarboendet är det pendling som gäller.

Etapp # 1 ...

Inledningsetappen av O-Ringen var en höjdare. En förträfflig målplats med korta avstånd till parkering och dusch. Är detta O-Ringen, var en berättigad fråga. Terrängen var utmanande, av vildmarkskaraktär och mycket svårorienterad på en perfekt karta.

(Foto O-Ringen)

Dagen började med resa hemifrån. Väl på plats bar det iväg till U 1-starten med barnbarnet Gabriel. När alla startrutiner var avklarade bar det iväg på den knappt två kilometer långa banan. Kontroller överallt och många barn "sniffade" på nästan varenda kontroll som syntes även om det inte var någon man skulle till. Generellt var ungdomsbanorna riktigt bra. 

Intressant att studera olika "uppföljares" agerande. Några peppar verkligen sina kids; ta nästa stig till höger ... ligg på ... stanna inte ... nej, det är inte din  ... spurtar du nu för fullt så slår storasyster!

Andra tar det lugnare, instruerar, förklarar och är noga med grundmomenten; passa kartan ... följ nu riktningen osv. Många frågar om hjälp, var är jag ... har farbror sett 221:an? 

Det är inte alltid så populärt att vara instruktören/pedagogen. En förtvivlad parvel i helsvart tävlingsdress stannar till; var är jag? Kolla nu omkring dig; en glänta och två stigar som går ihop ... ser du det på kartan? Neeeejjjj, jag vill veta var kontrollen är!!!

(Foto O-Ringen)

Så bär det iväg till den egna starten i H 65 K - en fri-startid-klass. Ett suveränt system. Nu slipper man hetsa och jaga sig igenom barnbarnens bana bara för att hinna till en särskild starttid. 

Det började illa med en tokbom på första kontrollen. Helvete, var tvungen att stanna upp och läxa upp mig själv; du visste att det skulle vara svårt, skärpning nu! Det blev skärpning och det var nödvändigt för det var svårt och dessutom riktigt tunglöpt över sankmarkerna. Väl i mål; shit, inget bra lopp idag, blir nog stryk med 4-5 minuter trots att konkurrensen inte är så tuff i kortklassen.

(Foto O-Ringen)

På väg till Göteborg för övernattning och andra aktiviteter kollades liveresultaten på mobilen; överst i resultatlistan och etappvinst. Det var tydligen inte bara jag som bommade i Fritslaskogarna. Dilemmat uppstod; visst borde man vara med på prisutdelningen men samtidigt var andra aktiviteter uppbokade. Vad välja? Det blev ingen prisceremoni utan istället restaurangbesök.

Fortsättning idag i skogarna mellan Borås och Tranemo och samma procedur som idag. Först skugga barnbarn sedan springa själv.

Dan före dan ...

Imorgon avgörs första etappen av O- Ringen strax sydväst om Borås. Det blir en vecka med fri start i H 65 K. Det blir också en vecka med att dagligen "skugga" barnbarn i inskolnings- och U1-klass. Därför valet att delta i en fri-start-klass.

Gårdagen ägnades åt Fallens dagar i Trollhättan med löptävlingen "Kraftprovet". Väldigt få VSK-are med men Maja Nyman och Liam Hogedal glänste med topplaceringar i nioårsklasserna.

Nu är det nära ...

O-ringen närmar sig, bara fem dagar kvar till första etappen. En viss ambivalens har funnits med tanke på att årets upplaga avgörs i Borås. Inte för att terrängen avskräcker. Inte för att arrangemangen skulle vara dåliga. Boråsklubbarna brukar alltid fixa till bra tävlingar. 

Nej, tveksamheten är orsakad av tillvaron för flera decennier sedan, i slutet på 1960-talet. Den obligatoriska militärtjänstgöringen eller "lumpen" genomleds på I 15 i Borås. Oändliga och olidliga månader som bara innehöll meningslöshet och tristess. Befäl som skrek, gapade och gormade oavsett vad dom kallade sig typ löjtnant, major, fanjunkare eller överste.

Som tur är har militärerna försvunnit från Borås. För flera år sedan avvecklades regementet. Men man glömde en sak, att jämna byggnaderna med marken. Nu står de kvar där som ett minnesmärke, ja över vad då? 

En annan sak som tynger Borås är vädret eller rättare sagt upplevelsen av att det alltid regnar där. Under lumpartiden var det ständigt "regnrock på". Det var vått, det strilade, det regnade och någon beväring hade på en av toaletterna klottrat "det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Borås och dit vill jag aldrig mer".

Borås har därför haft svårt att få en plats i mitt hjärta även om man de senaste åren försökt att ändra sin image. Satsningar inom exempelvis kultursektorn imponerar.

Nu blir det trots allt en femdagarsvecka där. Förutsättningarna är goda. Militärerna  har som sagt försvunnit och vädret kan man ju bara anpassa sig till. Ortens orienteringsklubbar har vad jag uppfattat försökt att göra allt för att det ska bli en upplevelserik vecka!

Skawdysten avverkad ...

Två dagar med tävlingar i klitlandskap och svårgenomträngliga "kryptallsområden". Det krävdes mycket kartkontakt och noggrann vägvalsplanering.

Tävlingarna var perfekt arrangerade, banorna utmanande och det danska gemytet var påtagligt.

"Fri start" tillämpades på alla tre etapper och fungerar bara så bra trots 700-800 startande. Skawdysten är en tävling man gärna återkommer till, nästa gång blir i juli 2017.

Sprint i Skagen ...

Bland många turister, cyklister och andra trafikanter gick banorna för den inledande sprinten i Skawdysten. Banläggaren hade fått till omväxlande och kluriga bansträckningar i ett område som vid första anblicken verkar lättorienterat.

Det blev tre VSK-triumfer denna soliga fredagskväll. Fortsättning följer på lördag och söndag fast då i meta svårframkomliga och svårorienterade terrängområden.

Top of Denmark ...

Danmark konsumeras. Tre dagar i Billund med vattenpalats, Legoland och någon joggingtur. Ett eldorado för barnbarn.

Nu på toppen av Danmark för tre orienteringstävlingar under helgen. Martin är hemma några veckor från USA och ska göra årets orienteringspremiär. I Skagen väntar en sprint och två långdistans i tunglöpt och svårorienterad klitterräng. Acklimatisering i form av besök på Råbjerg Mile, denna nordiska "öken" någon mil söder om Skagen.

2 x Guld ...

Dag 3 i Vikingedysten avgjordes i varierande terräng. Det var omväxlande skogsområden och klitterlandskap. Inte alls lika tufft och krävande som lördagens tävling. Det blev två VSK-segrar genom Emelie Svalin och Liam Hogedal.

Prisutdelningen är värd ett omnämnande. Som så många gånger utomlands lämnas inget åt slumpen för att hedra och belöna de mest framgångsrika. Detta utan att det blir alltför pretentiöst och långdraget. 

Nu väntar Legoland under några dagar innan det är dags att bege sig till toppen av Danmark. I Skagen genomförs kommande helg ett tredagarsevenemang. Start med sprint i Skagen By därefter två långdistans i lurig och klurig klitterräng med mycket sand.

Riktigt hett ...

Hettan var stark vid Stensbaek i ljunghedsterrängen, närmare 35 grader. Det var tunglöpt men framförallt var utmaningen att orka stå på i den starka värmen. Varierande orientering där det bitvis var riktigt svårt i områdena med kryptallar. Väl i mål gällde det att snabbt återställa vätskebalansen.

Det var ett bra arrangemang och man blir alltid lika förvånad över att bara två personer med en dator fixar tidtagning trots att det är 300-400 deltagare. Är emit-systemet bättre/lättare/effektivare än SportIdent?

Imorgon avslutningsetapp i Vikingedysten. Samma målområde som idag fast i mera skogsbunden terräng. 

Grannt vid Gram ...

Inte så långt från gränsen till Tyskland arrangerade orienteringsklubben från Haderslev den första av tre tävlingar denna helg. Arenan var belägen vid Gram Slott. En otroligt vacker målplats där solen strålade från en klarblå himmel och graderna var över 30. Det var tydligen första gången på flera decennier som en tävling arrangerades i området.

Var målplatsen hänförande kan man inte säga samma sak om terrängen. Brännässlorna var höga, många och brände till vid närkontakt. Runt bäckar och surdrag var det rejält fuktigt och lerigt. Framkomligheten växlade. Inte många svenskar på plats, bara ett tiotal deltagare bland de omkring 300 startande. 

Imorgon fortsätter tävlngarna fast i ett annat område som lär innehålla mycket "inlandsklitter". Det blir tunglöpt på grund av ljung och högt bärris. 

Ny SM-gren ...

I början på veckan var det premiär för en ny SM-disciplin; Mixed Sprintstafett. Ett mästerskap som tillkommit utifrån att 2014 gjorde sprintstafetten debut på VM-programmet. Upplägget är fyra sprintsträckor där två herrar och två damer springer en sträcka vardera. En dam startar, sedan herrar på andra respektive tredje sträckan och så avslutar en dam. Banlängderna är i stort sett lika. 

Man kan ju alltid fundera på varför denna SM-disciplin har skapats. Vilka grundantaganden formade upplägget?  Vilka behov och önskemål har bejakats? 

Man kan också fundera på varför man inte har tagit tillfället i akt att skapa en ännu mera spektakulär och intressant tävling. Detta exempelvis genom att låta varje enskilt lag själva avgöra i vilken ordning man låter löparna springa de olika sträckorna. Alltså ett lag kanske väljer att köra ut sina herrlöpare på de två första sträckorna och avslutar med damerna medan ett annat lag gör tvärtom. Man skulle också kunna tillåta varje lag att under tävlingens gång ändra löpordningen. Då skulle det bli en extra dos av snabba taktiska överväganden som varje lags coach gör.

För skrivaren av dessa rader är det fortfarande en gåta varför man inte i alla stafetter/kavlar tillåter lagändringar medan tävlingen är i gång för fullt. Ett lag som kanske har tappat på en inledningssträcka kan då välja att sätta in sitt starkaste kort på en tidigare sträcka istället för den ursprungliga planen att låta honom eller henne springa slutsträckan. 

3 i Skåne och 1 i Danmark ...

Det har blivit ett antal "Tre Skåningar och en dansk" genom åren. Konceptet har varit detsamma. Inledning med en kvällsetapp i Helsingborg på en fredag. Fortsättning med förmiddagsetapp på andra sidan sundet i Helsingör. Några timmars vila innan tredje loppet inom ett dygn och då återigen på svensk mark. Avslutning på söndag förmiddag. Fyra tävlingar av sprintkaraktär men danmarksetappen påminner oftast mer om medeldistans i skogsterräng. Tävlingarna räknas ihop och efter intensivt ett och ett halvt dygn koras segrarna i respektive klass.

Tidigare år har många VSK:are deltagit men till årets upplaga deltog endast sju löpare. Liam Hogedal debuterade i H 10-klassen och fick till slut en bronsmedalj runt halsen.

Åres tävlingar höll hög kvalitet även om terrängvalet sydost om Sofiero inte var en höjdare; bushigt, pinnigt, risigt och svårforcerat. Ett klart plus var fredagskvällens fria starttider. Belackare hävdade att de flesta skulle välja sena starttider men det blev precis tvärtom. Allt fungerade smidigt och till kommande år bör övriga etapper också ha detta upplägg. Sannolikt kommer vi i framtiden ha allt fler tävlingsarrangemang med fria starttider. 

Ett annat plus är att arrangörerna valt att inte ha jaktstart på slutetappen. 

Klassförskjutningar ...

Så har det snart gått ett halvår i klassen H 65 och man har fått ta del av den anda och det förhållningssätt som uppenbarligen gäller. Det är intressant att följa dessa förskjutningar och vad man sätter fokus på i klassindelningens femårscykler. Konstaterar också att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor, förutom på en punkt. Kvinnorna ligger fem år före.

H 55-perioden handlar om "sista rycket". Fortfarande finns energi, kraft och lust att satsa på träning och detta gärna med några extra träningspass varje vecka. Man ser även till att bearbeta andra variabler som påverkar prestationen som exempelvis att få bort överflödskilon. 

För kvinnor börjar "sista rycket" när man inträder i 50-klassen. Då ökas plötsligt träningsmängderna, eftersnacket och vägvalsanalyserna med gelikar förlängs och kropparna blir slankare.

Så tas steget upp i H 60 respektive D 55; "skördeåren". Nu tar man tillvara fem års träning och umbäranden. Intensiteten i träning och förberedelser är inte lika uppskruvat och målinriktat. Man kan till och med tänka sig att fungera som uppföljare/skugga när exempelvis barnbarnen gör tävlingsdebut. Naturligtvis avstår man inte från det egna tävlandet men fokus ligger inte lika starkt på den egna prestationen. Under denna period börjar ett annat fenomen bli tydligt; kroppen svarar inte längre på träning. Man bygger inte upp, förstärker eller ökar löphastigheten. All fysisk aktivitet har egentligen som enda effekt att "nedgången" bromsas upp något.

Plötsligt är man där och träder in i H 65-världen; "krämpornas tid". Försnacket och eftersnacket kretsar huvudsakligen kring kroppens skavanker, otillräcklighet och svagheter. (I och för sig är detta ett syndrom som gäller för orienterare generellt men det blir särskilt påtagligt när pensionsåldern inträder).

Ibland undrar man som yngst i gänget hur de något äldre kollegorna överhuvudtaget kan komma till start. Förkylningarna har varit lika besvärliga som vintern varit lång. De starkaste värktabletterna gör inte längre någon nytta. Kostnaden för tejpförbrukning ökar markant. Man får "halta sig" igenom banorna. Läkarna förstår inte hur det känns när man tvingas ransonera tävlandet och inte kan köra natt på fredag samt de vanliga lördags- och söndagstävlingarna.

Naturligtvis finns det en och annan som "gillar läget" och har ett positivt synsätt; som 65:a måste man vara inbillningsfrisk!

Många sommartävlingar står nu och väntar, flerdagarsarrangemang så att varje dag får en mening. Frågan är bara hur det kommer att gå ... det har varit tungt på sistone ... känningar av en sträckning på baksidan av höger lår ... vänsterknät ger vika då och då ... krämpornas tid var det!

Jukolakavlen avverkad ...

Strax utanför Åbo i Finland avgjordes världens största stafett med över 1700 herrlag och 1300 damlag. Kul att följa liverapporterna via internet men början var inte kul. VSK tappade rejält och Mattias som brukar leverera på inledningssträckan var rejält distanserad. Sedan började upphämtningen av Tobias Lindell, Tommy Andersson och Rickard Börjesson. Mycket imponerande av Rickard att dels plocka in placeringar men framförallt plocka in tid på täten. Det blev också en sträcktid bland de bästa. Martin Moberg, Jesper Stenström och Viktor Wassén följde upp och gjorde alla stabila lopp. Imponerande för andra gången denna Jukolanatt av Viktors lopp på slutsträckan. Detta som nybliven junior på den 14 kilometer långa slutsträckan. Han och VSK gick i mål som 104:a.

Damerna gjorde upp om placeringarna på lördagseftermiddagen innan herrarnas startskott. Inget VSK-lag på grund av sjukdom och återbud. Istället fokus på Trollhättans SOK:s starka damlag. Men det började illa - en kvart efter täten på första sträckan. Sedan upphämtning till slutplaceringen 139:a.

Trist att vi i trestadsområdet inte har någon/några i absolut svensktopp. Det betyder så oerhört mycket för orienteringssporten i området om det finns stjärnlöpare. Det märks också i rollen som tidningsskribent i ttela. Oj, vad det saknas topplöpare!

Mycket sprint nu ...

Många är sprinttävlingarna nu när det är så kallat "datumstopp". Ett nytt arrangemang är en tvådagarstävling på High Chaparall i Småland. En kul variant där "terrängen" är i form av en westernstad. Först löpning och sedan massor av aktiviteter där barnbarnen stortrivs. Även en gamling upplever barndomsvibbar och tänker; wow om detta hade funnits när man själv var under 10.

Om två veckor nästa omgång i Helsingborg och Helsingör; Tre skåningar och en dansk!

Sista FCS för våren ...

I strålande solsken men med blåsiga vindar avverkades vårens tredje och sista etapp av Frida City Sprint. Banläggare Per-Arne Johansson valde att ha start och mål vid Fisketorget och banorna sträckte sig i Skräckleparken och intilliggande bostadsområden. Det var snabbt och lättlöpt. Över 80 löpare kom till start på de tre banorna och Rolf Stenström hade fullt upp med tidsregistreringar. Denna gång deltog också ett tjejgäng från Restad Gård. För några var det första gången man testade orientering.

Fortsättning följer på söndag då två fullastade minibussar har riktningen inställd på Skara Sommarland för deltagande i årets största sprinttävling med över 3000 startande. Naturligtvis ska också alla åkattraktioner och pooler testas efter den inledande orienteringen.

Ännu rikare ...

Tillbaka i Sverige och hemma igen efter nästan två veckor på Koh Samui i Thailand. Trots många resor runt om i världen genom åren har det aldrig blivit någon längre vistelse i Thailand förutom korta mellanlandningar i Bangkok.

Helena från företaget Andrum ( www.andrum.in ) i Älvängen var både reseledare och yogalärare och fixare i största allmänhet. Det var ett perfekt arrangemang; omväxlande, innehållsrikt och upplevelserikt! Imponerande av henne att kombinera allt runtomkring och samtidigt hålla en hög pedagogisk och instruerande nivå på alla yogapass.

19 pass stod på programmet tillsammans med ett gäng tjejer av olika årsmodeller. Det var nya bekantskaper, trevliga bekantskaper och kul bekantskaper. 

Det speciella hotellet ( www.absolutesanctuary.com ) med klart uttalad "hälsoprofil" var av högsta klass beläget för sig själv en bit upp på en bergssluttning men ändå gångavstånd till barer, butiker och gatuliv.

Belackare hävdade innan resan att man inte kan åka till Thailand i slutet på maj för då är det bara grått och regnigt. Mötte dock motsatsen; över 30 grader varje dag, solsken och blå himmel. En och annan rejäl åskskur infann sig fast på nattetid. 

Yogan var en ny träningsmässig upplevelse vilket konstaterats i tidigare blogginlägg. Sannolikt blir det ett och annat yogapass med lärare/handledare i framtiden men framförallt inlemmande av vissa ställningar och övningar i vardagsträningen. 

Kroppen känns "go" efter 19 pass men den längtar nu efter svettdrivande löppass. Tyvärr var förutsättningarna inte helt OK. Livlig trafik, inga löpvänliga trottoarer eller parkområden samt ett antal äckliga ormar satte stopp.

Så har man då blivit ännu rikare, rik på upplevelser!