O-Ringen för barn och nybörjare ...

Det blev dubbla pass dagligen på O-Ringen dels den egna banan men också som "skugga" i inskolningsklassen/U-banor samt vid två tillfällen "Knatteknat".

Det är bra att själv pröva och få vara en del av barnaktiviteterna. Då förstår man vad det är som är kul, känns bra och är begripligt. Men det är också saker som man inte riktigt förstår:

- varför används kartor i skala 1:10 000 och inte i större skalor typ 1:5 000?

- varför kartor i A 4-format som blir så otympliga i en liten barnhand?

- varför inte redan från första början ha kompass (helst av typen "tum") för att klara av basmomentet; passa kartan?

- varför inte ha tumkompassen på den dominanta handen där finmotoriken är utvecklad (är man högerhänt kompassen på högertummen och om man är vänsterhänt på vänster tumme)?

De fem knatteknaten bjöd på olika varianter. Vilket är att föredra? De med aktiviteter av olika slag vid varje kontroll eller de som enbart har kontroller precis som på en "vanlig" orienteringsbana. Helt klart är att barnen gillar när det är aktiviteter. Bästa Knatteknat under vecka var enligt den unga juryn avslutningsetappens på Ravlunda skjutfält. Häftig, öppen terräng som sluttade ner mot havet. Kul aktiviteter med "Bollen" som tema och kul hinder av typen stenmurar och stenblock.

Men det viktigaste oavsett inskolnings- och U-banornas utformning och upplägg är ändå känslan av att vara delaktig, att vara med; ha nummerlapp på bröstet, springa på samma upplopp som Thierry, Tove eller morfar och att efter målgång få berätta om hur det varit ...

Höjdardagar ...

Den femtionde upplagan av O-Ringen är över. En vecka med strålande solsken och mycket värme. Bra, omväxlande och kul orientering i varierande terrängtyper.

Boendet i Åhus ( ej C-orten), bara ett hundratal meter från sandstrand och bad, var bara så skönt. Långbordsmiddag på kvällarna var en höjdpunkt tillsammans med barn, barnbarn, deras kusiner samt deras föräldrar och mor- och farföräldrar från tre olika klubbar. O-Ringentipset initierat av Jonas Hogedal var en höjdare varje kväll. Frågorna handlade om allt från kilometertider till spurtkamper.

"Fri start" på tävlingarna är inte bara bra utan också en nödvändighet om pusslet ska gå ihop; springa själv och dessutom fungera som "skugga" på inskolnings- och U-banor. Men den fria starten gällde inte avslutningsdagen och plötsligt blev det krångligt igen. Varför inte ha "fri start" alla dagar om man nu har valt detta alternativ?

"Vilodagen" ger möjlighet till att upptäcka femdagarslandskapet, bada, slappa och umgås. En femdagarsdag är annars lång med all väntan, allt köande och allt traskande så den "fria" dagen är välbehövlig.

Sammanfattningsvis mycket ros till årets arrangemang men framtida arrangörer har en del utmaningar att ta itu med typ köerna till toaletter och kiosker och inte minst bilköer och väntan på bussar. 

Nu drar orienterarna från Skåne och kommande helg väntar nya utmaningar ... snart är årets O-Ringen ett minne blott.

Sista etappen ...

Avslutningsetapp i stekande sol på Ravlunda Skjutfält. En mäktig syn när alla deltagare kom gående upp på åsen där arenan var belägen. 

Stor förväntan under tävlingens inledning  på klassen D 18 E. Skulle TSOK:s Josefine Kristiansson ta slutsegern. Allt talade för detta då hon hade nästan fem minuter tillgodo på tvåan och hur skulle det gå för vår egen Line Cederberg som också fanns med bland de allra bästa. 

Tyvärr, tyvärr så är elitidrott emellanåt grym ... riktigt grym. Både Josefine och Line bommade rejält och försvann från tätpositionerna. Trist, trist för orienteringsidrotten i Trestad som verkligen behöver elitframgångar för att synas och snäppa upp attraktionskraften.

En välförtjänt totalseger blev det i alla fall. Per-Arne Johansson lyckades behålla ledningen han fixat efter de fyra första etapperna - kul!  Han syns i den röda dressen nedan på väg mot mål.

Lång dags väntan efter glass ...

En het fjärde etapp på Ryssberget följdes upp av ett långt skönt havsbad. Frampå kvällen när pastamiddagen intagits började glasstarmen suga. Bara några meter från femdagarsboendet i Åhus säljs populär "Ottoglass" ... men, men det är inte helt lätt att få sig en strut. Kön är alltid lång och kräver  tålmodig väntan. Men förhoppningen finns att kön ska minska när solen är på nedgång och timman blir sen.

Inte heller denna kväll blev det någon glass. Kön var fortfarande lång trots att klockan närmade sig tio så frågan är om det blir någon glass innan femdagars är över.

Återhämtning ..

Vilo- och aktivitetsdag. Ett skönt avbrott efter tre tävlingar. Inte för att banorna suger all kraft utan mer för att slippa timmar i bilkö, väntan på busstransport under stekhet sol samt traskande till arenan längs en dammig potatisåker.

Okej, en och annan H 21:a tycker att vilodagen krävs för lite återhämtning och återställande av kroppsfunktioner med eller utan medikamenter.

Det fantastiska sommarvädret inbjuder naturligtvis till många och långa bad med och utan badringar, snorklar, vattenpistoler, simpuffar och andra attiraljer som går åt som smör i bensinstationer och matbutiker.

Självklart görs ett besök i den stora Sportshopen som man lämnar med ytterligare några t-shirts eller färggranna träningstoppar som man redan har ett flertal av och egentligen inte behöver ... "men det är ju så billigt"!

Mot kvällningen tänds grillen och snacket över "köttabiten" handlar naturligtvis om den kommande fjärde etappen. 

Knatteknat ...

Med stor spänning inväntade knattarna tisdagens bana och framförallt priset man får som belöning. Blir det en återigen en statyett med en veteranorienterare, kanske en kvinnlig sådan, i profil?

Knatteknatet ändrade stuket denna dag. Banläggaren hade låtit meddela att det nu skulle bli en "riktig" bana. Inget trams med att gå balansgång  på stockar, slänga sig i en lian eller leta efter bamsefigurer i en gisten kryptall.

Nej, nu var det tidsstart som gällde, karta i startögonblicket och många kontroller som det ska vara på en medeldistans. Kontrollerna var lurigt placerade på den listigt snitslade banan.  Vän av ordning undrade och undrar naturligtvis fortfarande hur upplägget rimmar med dagens knatteknatstema "Havet med dess fiskar" som så tydligt anges på kartan.

Väl i mål kom belöningen. Som på otaliga Knatteknat runt om i landet blev det överraskande nog såpbubblor! En orange, rosa eller blå förpackning som snabbt tar slut och kraven ställs på far- och morföräldrar att det behövs mer innehåll.

Undring och fundring ...

O-Ringens Knatteknat är välarrangerat och uppskattat. Obekräftade rykten säger att omkring 500 knattar startar varje dag. Förutom kul banor med olika inslag får varje deltagare ett pris efter genomförd bana. 

Tisdagens pris var en liten statyett. Vid närmare beskådan undrade man vad motivet föreställde. Gissningarna var många. Allt från en jesusfigur som läser talet vid bergspredikan till en engelsk kolgruvearbetare som knäpper på sitt pannljus. Men, men så plötsligt ser man att det är en äldre orienterare med glasögon av typen "handtag" i pannan.

När detta väl är klarlagt kommer nästa fundering; varför detta motiv på ett pris för knattarna upp till 6 år???

Någon trodde att det var överblivna priser från någon veterantävling. En annan tyckare var helt övertygad om att det blivit en felbeställning; statyettfabrikanten läste att det skulle vara priser för kategorin 60 år och äldre. En rynkig och ärrig fast spänstig veteran med många O-Ringar i bagaget tyckte att det var ett sätt att hedra alla gubbs i orienteringssporten. Hans hustru var lite mera ödmjuk och antydde att statyetten skulle kommunicera att orientering kan man hålla på med hela livet oavsett om man är elit eller motionär.

Ja, tolkningarna är många och förväntan stor inför morgondagens knatteknat; vad blir det för pris?

Långgångdagars ...

Dag två är avverkad. En dag med många gångsteg. Från och till parkering. Till klubbens samlingsplats. Till inskolningsbanans start. Inskolningsbanan. Så iväg till den egna starten, gps:en visade  3,8 km. Så dagens bana som visserligen var något längre än gårdagens men med lite snällare kupering.

Plus för O-Ringens inskolningsbanor och knatteknat. Kul upplägg och priser som gör att barn tycker det är kul. Alldeles speciell är känslan att springa på det långa upploppet.

Solen strålade och graderna var många ...snabbt iväg från arenan till svalkande bad i Åhus. 

Dag i O-Ringen ...

Första etappen avklarad med stekhet sol och tuff terräng. Som vanligt långt till det mesta och utfarten från parkeringen under sen eftermiddagstimma tog mycket tid.

Terrängen var kuperad och krävande, många suckade över tunglöpta och svåra banor. Nybörjarklasserna och de yngsta ungdomsbanorna var utmanande i överkant. 

Efter tävlingen skönt bad i Åhus bara ett hundratal meter från femdagarsbostaden. Perfekt för barn med härlig sandstrand, långgrunt och nära till glasskiosken.

Fascinerande att barnbarn med kusiner orkar med. Dagen var lång med mycket innehåll; inskolnings- och U-klasser, heja på föräldrar och kompisar vid målupploppet, bad, glöm inte att dricka, lek, spel, smörja in solkräm, badringssurf på vågor, inte gå in med sandiga foppatofflor, äta upp all potatis och sagoläsning.

Första dagen är avklarad men orken räckte inte till för att följa elitens framfart på sprintbanor i Kristianstad. Tråkigt att inte Sportspegeln i TV gav O-Ringen någon som helst uppmärksamhet.

Femdagars på gång ...

På söndag går första etappen av O-Ringen. I år är det 50:e gången tävlingen arrangeras. Den egna premiären skedde i regniga Borås 1968. Sedan dess har det blivit ytterligare ett trettiotal.
O-Ringen är stort, häftigt och kul på många sätt. Men också långlånga gångvägar, oändliga köer och timmar av väntan vilket gör att det inte är en favorittävling. Utbudet av andra flerdagarstävlingar runt om i Europa har varit mer lockande genom åren.

Men i år ska barnbarnen debutera i inskolnings- och U-klass som kräver någon som "skuggar". Därför blir det kortklass för egen del. Inte för att banorna är kortare utan möjligheten till "fri starttid". Då kan man i lugn och ro skugga barnbarn utan tidspress och genomföra den egna banan antingen före eller efter.

Det är bara så bra med den valfria starttiden som vi i framtiden sannolikt kommer att möta även på vanliga tävlingar. Då kan "early birds" välja tidig start och alla älskare av sovmorgnar behöver inte jäkta iväg. Dessutom kan starten anpassas så att barn kan bli passade och skuggade.

VM är överstökat ...

Fem VM-distanser och sex publiktävlingar är avverkade under knappt två veckor. Härliga och omväxlande dagar i nordöstra Italien. Inledning i Venedig och sprintdistans i 30-gradig värme därefter till Asiago som bland annat bjöd på några riktiga regn- och åskdagar.

Bra, omväxlande och fint genomförda arrangemang blir huvudintrycket. Fina arenor, speciellt då medeldistansen och stafetten. Publiktävlingarna möjliggör att få pröva samma terrängområden som VM-löparna. Då får man en insikt och vetskap om vilka utmaningarna är och samtidigt en beundran för världselitens framfart.

Flera svenskar var på plats men från trestadsområdet var det inte särskilt många. Bohuslän-Dals VM-arrangörer 2016 var där för att lära. Många känner man igen sedan flera år tillbaka. De verkliga entusiasterna från olika delar av världen som hängivet följer tävlingar i ur och skur.

VM-drottning blev Judith Wyder från Schweiz som emellanåt tävlar i Sverige och då i GMOK-dress. Ska hon axla Simone Nigglis mantel eller blir det Tove Alexandersson?

Ett VM är inte bara glädje. Mest ledsen var Finlands starttjej  på stafetten. Hon var otröstlig efter att ha missat och sumpat medaljchansen.

Avslutningen med stafettguldet för herrarna kändes bara så bra och blev en fin slutpunkt. Nu väntar O-Ringen om en vecka med nya utmaningar ...

Guldavslutning ...

Två guld till Sverige på de avslutande VM-dagarna. Annika Billstam sprang hem damernas medeldistans med Tove Alexandersson som trea högt upp i bergen utanför Asiago.

Stafetterna avgjordes i samma terrängområde och med samma vackra och publikvänliga arena. Vi trodde länge på guld för damerna men Tove Alexandersson strulade och så blev det bara en bronspeng. 

Herrarnas chanser och möjligheter var svårtippade i den kuperade och orienteringstekniskt krävande terrängen. Fin inledning av Jonas Leandersson och Fredrik Johansson och på avslutningssträckan gick Gustav Bergman ut tillsammans med suveräne Thierry Georgiou knappa minuten efter Schweiz. 

Blixtarna slog, åskan dånade och regnet öste ner men ovädret kunde inte hindra en spännande slutstrid som kunna följas via flera TV-passager och gps-spår  på storbildsskärm - helt suveränt! Så plötsligt ryckte Gustav till sig en ledning på någon minut. Skulle han hålla, grejar han det här ... var några av tankarna. Spänningen var enorm och tummarna var hårt hållna ... så kom han där i ensamt majestät. Så himla skönt med svenskt stafettguld som avslutning på en intensiv VM-vecka.

Guld blev det även för Michael Johansson i en av preO-klasserna. Försök gjordes att leta upp platsen där tävlingen skulle avgöras men vi misslyckades. Resultatlistan gapade tom och vi kontaktade även den svenske förbundskaptenen men han hade inte en susning. Så småningom kom information om att Michael gjort en bra insats men om det räckte till VM-guld eller inte var det ingen som visste. Prisutdelningsceremonin sköts upp, protester skulle behandlas innan resultaten blev definitiva. Under sen kvällstimma kom så utfallet via Twitter. Det blev ingen värdig ceremoni inför tusentals åskådare i samband med medeldistansens upplösning.

Ett anonymt VM.,.

Parallellt med orienterings-VM genomförs också preo-VM. Mästerskapen försvinner totalt i det vanliga VM-programmet och publiktävlingarna. En och annan har en vag kännedom om arrangemangen och var de avgörs men inte mer. Det är inte heller särskilt många  som bryr sig eller har något som helst intresse av grenen.

Det är på sätt och vis orättvist för "PreO-orienterarna" då det är en utmanande aktivitet som kräver hög kartläsningsförmåga, stark fokusering och koncentration.

Dock skiljer sig grenen rejält från vanlig orientering. Likheterna är mycket små. Ett mera rättvist och tydligare namn eller beskrivning skulle vara "Precisionskartläsning". 

Sannolikt skulle man få mer uppmärksamhet om VM inte genomfördes samtidigt med orienterings-VM. Egentligen är det märkligt att Internationella Orienteringsförbundet valt ett parallellt upplägg. Andra grenar som exempelvis VM i mountainbikeorientering anordnas vid ett särskilt tillfälle.

Alltså, ska PreO höja sin status och tydligare framhäva det unika och specifika så kalla det "Precisionskartläsning" (skippa orienteringsbegreppet) och genomför egna VM årligen.

(Under eftermiddagen ska ett försök göras för att ta reda på var PreO-VM håller till och då förhoppningsvis kunna heja på Michael Johansson.)

Banor i VM-terräng ...

Huvuddelen av åskådarna på VM-arenorna är orienterare. De allra flesta deltar också i publiktävlingarna. Fanns inte dessa skulle åskådarleden förmodligen vara riktigt glesa. 

Det är särskilt kul att springa i samma terräng där VM-banorna dragit fram och inför dagens tävling i långdistansområdet gällde dessa förutsättningar:

"Alpine woods and meadows.  Many types of terrain:   meadows, open and dense  forest, ski slopes, bushes. Forest  with large boulders, cliffs,  depressions and prominent hills.  Dense vegetation in spots."

Alltså, riktigt omväxlande och utmanande. Bitvis helt otroliga vyer och fina skogar. Det var tufft och brant och de senaste dagarnas rikliga nederbörd hade satt sina spår. Skönt att kunna ta lift till start. Man förstår att världseliten fick sluta hårt och var rejält utpumpade efter målgång.

Nedan ett utsnitt av dambanan som lite överraskande vanns av ryskan Svetlana Mironova.

Medalj men inget guld ...

Hård, krävande och tuff terräng mötte VM-löparna på långdistansen i Lavarone. Tove Alexandersson motsvarade förhoppningarna och förväntningarna genom att ta silver. I herrklassen blev det ingen medalj. Guldet gick till suveräne fransmannen Thierry Georgiou som sprang hem sin tionde VM-seger. Imponerande, storslaget och bara så beundransvärt.

Torsdagen är vilodag innan medeldistansen och den avslutande stafetten på lördag. Ska det bli några fler svenska medaljer? Konkurrensen är stenhård och det lär bli spännande att följa. Arrangemangen är publikvänliga med storbildsskärmar, varvning och Per Forsberg som engagerad speaker.

Ingen VM-medalj ...

Det började med en avtrampad sko för Helena Jansson. Det fortsatte med topplopp av Jerker Lysell och Jonas Leandersson. Det kändes som en medaljplats för Sverige men tyvärr räckte inte Lena Eliassons lopp till. Trist, trist med svenskögon sett men en riktigt spännande tävling mitt i Trento. Det enda som störde föreställningen var ett blött åskregn.

Vid sidan av VM körs publiktävlingar med närmare 2000 deltagare från många nationer. Varierande och kul områden och fina arrangemang.

Inget guld ...

Inledningen på VM med sprintdistans i Venedig slutade med en enda svensk medalj. Det var hett, solen stekte och det var massor av åskådare ute på banan och vid målet. Ett spektakulärt och häftigt arrangemang. Nu drar VM-karusellen upp i bergen med orten Asiago som centralort. Ytterligare en sprintdisciplin står på programmet; mixedstafett i staden Trento.

Sedan är det kuperad, stenig och svårorienterad skogsterräng som gäller för medel-, långdistans och stafett. Nedan bilder från målupploppet och silvertjejen Tove Alexandersson.

Dagarna i Italien handlar inte bara om orientering. Ett besök på en krigskyrkogård långt inne i skogen påminde om att det 2014 är 100 år sedan första världskriget inleddes. Ett krig som handlade om slakt på miljontals unga män. 

Italien bjuder också på riktigt god mat och en måltid blir absolut inte sämre om den avslutas med glass. Sorterna att välja bland är många, riktigt många och det känns skönt med god svalka när graderna är närmare 30.

Nu ska VM följas på plats ...

Snart är det en månad sedan första avsparken i fotbolls-VM. Många spännande matcher har avnjutits och många ospännande uppsnack har passerat revy. Nu börjar det hetta till och kommande vecka bjuder på härliga bataljer. 

Nu ska VM följas på plats, live och mitt i händelsernas centrum ... 

Nej, ingen resa till Brasilien utan till Italien och orienterings-VM i de nordöstra delarna. Förhoppningsvis härliga dagar som börjar på lördag med en spektakulär VM-sprint i Venedig (se kartklippet nedan). Fortsättning följer sedan någon timmas resväg upp i bergen.

Det är inte första besöket i dessa områden. Som förbundskapten genomfördes en antal höghöjdsläger där för snart 25 år sedan. Då var Italien ett litet orienteringsland och vi pratade då med några entusiaster som sa; någon gång borde ett orienterings-VM avgöras här! Nu har det blivit verklighet!

Naturligtvis blir det också publiktävlingar och kanske en och annan bergsvandring med en limoncello vid någon "refugio".

Det är upplagt för svenska medaljer. Hittills har säsongen varit framgångsrik. Med ett utifrånperspektiv så känns det som att det blir tufft för de svenska herrarna, kanske en sprintmedalj men inte så mycket mer (hoppas känslorna är fel!). Men damerna är riktigt vassa och har medaljchanser på alla distanser. Tuffaste konkurrensen lär komma från Schweiz. Sedan brukar det alltid dyka upp någon/några som legat lågt under försäsongen eller enbart laddat inför VM och förberett sig på hög höjd. 

Fotbolls-VM då ... jo, visst ska avslutningen följas och gärna då framför TV:n på en kvarterskrog i Levico Terme tillsammans med italienska entusiaster. Tyvärr var Italiens VM-lag svagpresterande och slogs ut i gruppspelet. Vilket drag det annars hade blivit. 

Halvårsbokslut ...

För några år sedan skrev jag en krönika i tidningen SKOGSSPORT och nedan ett utdrag:

”Jag trodde det var ett lokalt fenomen i en enskild förening men så var det inte. Attityden var likartad inom flera klubbar; inriktningen att ägna allt mer tid, allt mer kraft och att styra allt fler resurser till förvaltning och drift av klubbanläggningar. Detta samtidigt som begränsningar och besparingar införs vad gäller kärnaktiviteten; att idrotta.

Varje klubb med självaktning vill gärna ha en egen anläggning, en klubbstuga. Under stor entusiasm spikar man och hamrar man på det som ska bli en stolthet och mötesplats. Men, men och nu är jag riktigt elak; visionen om att en klubbanläggning leder till sprudlande aktiviteter och intensifierat idrottande är oftast en illusion, eller ännu värre, en hallucination.

När initialentusiasmen väl har lagt sig och vardagen inträder handlar samtalen runt styrelseborden allt mer om vindskivor som ska målas, lampor som ska sättas upp och utrymmen som ska värmas vintertid. Motionerna till årsmöten fokuserar huvudsakligen på tillbyggnad eller ombyggnad.

Det blir allt tystare och allt mera sällan som diskussionerna flödar kring rekrytering av tränare och ungdomsledare, uppmuntran av ledare, nya arrangemang eller rekryteringssatsningar. Den ekonomiska resultatrapporten fylls med fler och fler rubriker som kan hänföras till fastighetsförvaltning, drift och underhåll. Sakta men säkert blir det sekundära det primära och bisak blir huvudsak. Stödfunktion blir huvudfunktion. Medel blir mål. "

Sedan ett halvår tillbaka finns jag mitt i smeten. Antog utmaningen att ingå i VSK:s Stug-, bygg- och spårkommitté. Vän av ordning undrar naturligtvis hur detta går ihop med resonemanget i SKOGSSPORT-artikeln. Ingen förändring! Grundinställningen är fortfarande densamma. Klubbstugan är sekundär och underordnad den levande idrotten. Den är och ska alltid vara en bisak. Vid prioriteringar av tid, kraft och resurser ska det idrottsliga komma i första hand, i alla lägen!

Det innebär inte att skötsel, tillsyn och förvaltning ska sättas på undantag. Anläggningen är en viktig resurs; ett medel för att kunna realisera det idrottsliga målet. Så vid sidan av en massa andra engagemang har det gångna halvåret nu också inneburit klubbstugejobb. 

Mycket har gjorts och många saker har fixats till. Jag tänker på Lars Wasséns stora engagemang med huvudansvar för pelletspannan, gräsklippning och förrådsutrymmen. Leif Mobergs och Arne Nymans arbete med spåren. Erlings ansvar för uthyrning och målningsarbeten. Lars Sandgren och Robert Enbom engagemang i "pannrummet". Och Per-Arne Johansson som alltid finns till hands och fixar det mesta vare sig det handlar om städning av förrådsutrymmen, fixande av läckande toaletter eller målningsarbeten. Under de senaste veckorna har också fem sommarlovslediga fixat och grejat både i och runt Skidstugan under Rickard Börjessons ledning.
Attityden bland alla inblandade är så härligt positiv: det handlar inte om att luta sig tillbaka, korsa armarna, sucka eller stöna utan istället "det fixar vi" och "inga problem"!