Så har det snart gått ett halvår i klassen H 65 och man har fått ta del av den anda och det förhållningssätt som uppenbarligen gäller. Det är intressant att följa dessa förskjutningar och vad man sätter fokus på i klassindelningens femårscykler. Konstaterar också att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor, förutom på en punkt. Kvinnorna ligger fem år före.
H 55-perioden handlar om "sista rycket". Fortfarande finns energi, kraft och lust att satsa på träning och detta gärna med några extra träningspass varje vecka. Man ser även till att bearbeta andra variabler som påverkar prestationen som exempelvis att få bort överflödskilon.
För kvinnor börjar "sista rycket" när man inträder i 50-klassen. Då ökas plötsligt träningsmängderna, eftersnacket och vägvalsanalyserna med gelikar förlängs och kropparna blir slankare.
Så tas steget upp i H 60 respektive D 55; "skördeåren". Nu tar man tillvara fem års träning och umbäranden. Intensiteten i träning och förberedelser är inte lika uppskruvat och målinriktat. Man kan till och med tänka sig att fungera som uppföljare/skugga när exempelvis barnbarnen gör tävlingsdebut. Naturligtvis avstår man inte från det egna tävlandet men fokus ligger inte lika starkt på den egna prestationen. Under denna period börjar ett annat fenomen bli tydligt; kroppen svarar inte längre på träning. Man bygger inte upp, förstärker eller ökar löphastigheten. All fysisk aktivitet har egentligen som enda effekt att "nedgången" bromsas upp något.
Plötsligt är man där och träder in i H 65-världen; "krämpornas tid". Försnacket och eftersnacket kretsar huvudsakligen kring kroppens skavanker, otillräcklighet och svagheter. (I och för sig är detta ett syndrom som gäller för orienterare generellt men det blir särskilt påtagligt när pensionsåldern inträder).
Ibland undrar man som yngst i gänget hur de något äldre kollegorna överhuvudtaget kan komma till start. Förkylningarna har varit lika besvärliga som vintern varit lång. De starkaste värktabletterna gör inte längre någon nytta. Kostnaden för tejpförbrukning ökar markant. Man får "halta sig" igenom banorna. Läkarna förstår inte hur det känns när man tvingas ransonera tävlandet och inte kan köra natt på fredag samt de vanliga lördags- och söndagstävlingarna.
Naturligtvis finns det en och annan som "gillar läget" och har ett positivt synsätt; som 65:a måste man vara inbillningsfrisk!
Många sommartävlingar står nu och väntar, flerdagarsarrangemang så att varje dag får en mening. Frågan är bara hur det kommer att gå ... det har varit tungt på sistone ... känningar av en sträckning på baksidan av höger lår ... vänsterknät ger vika då och då ... krämpornas tid var det!
