Det sägs att allt går igen och att det mesta går i repris. Gäller det även över tid som löpare i 25-manna? Ja, kanske ... med ålderns rätt kan jag ge lite perspektiv på den 42-åriga tävlingen.
I början som H 21:a var det enbart de längre sträckorna som stod till buds. Ja, det gällde faktiskt ända tills åldern blev 40. Då väntade kortare fast fortfarande orienteringstekniskt svåra banor.
Nästa era inleddes när 50-gränsen passerats. Nu blev det en ännu kortare bana, en sträcka i slutet som dessutom var enklare.
När så den 55-åriga födelsedagen firats blir det en dramatisk förändring. Nu väntade snuttebanor av lätt karaktär. Konkurrenterna var snabblöpande yngre killar och tjejer. Åren gick och löpfarten minskade succesivt. Utmaningen var inte särskilt stor snarare obefintlig. Gnällfaktorn ökade varje år; det är ju bara terränglöpning! Detta kompenserades till viss del genom att direkt efter målgång springa en direktbana, en svår sådan!
UK är lyhörd och klok; gamlingar vill inte springa för lätta banor och gubbs och gumms ska inte heller ta sträckor som unga klarar lika bra! Alltså förflyttning till andralaget.
Cirkeln är sluten, varvet är fullbordat, nu ska allt gå i repris. Nu väntar återigen långa H 21-sträckor. Träningen måste intensifieras för frågan är inte om utan snarare när man ska springa den långa avslutningssträckan; blir det före eller efter 70-årspassagen?
