GOD JUL!

Alla bloggens följare och naturligtvis alla andra tillönskas en skön julhelg då man kan roa sig med att läsa nedanstående nygamla betraktelse med koppling till "Tjuren Ferdinand".

En gång för länge, länge sedan i den mörka Ursandsskogen fanns det en liten H 12:a som var orienterare och hette Ferdinand. Alla de andra orienterarna som fanns där sprang alltid omkring i skogen och tränade teknik och löpning, de tog ut kompassriktningar och läste kartan ­ men det gjorde inte Ferdinand. Han hade sitt eget favoritställe på höjden märkt ”Punkt 91”. Och där gick han lugnt och stilla för sig själv hela dagarna mellan träden och njöt av naturen.

Hans mamma, som var D 45:a, var ibland orolig för honom. Hon var rädd att Ferdinand skulle känna sig ensam där han gick alldeles för sig själv.

- Hör du Ferdinand, varför springer inte du omkring med de andra orienterarna och tar kontroller du med?

Men Ferdinand skakade bara på huvudet.

- Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och njuta av naturen.

Och hon var en så fin och förstående mor, fast hon var D 45:a, så hon lät honom gå där och vara lycklig.

Allt eftersom åren gick blev Ferdinand större och större och STÖRRE, och en dag var han så jättestor att han var sistaårsjunior. 

Alla de andra juniorerna ville helst av allt bli uttagna till de stora JVM-tävlingarna, men inte Ferdinand. Han tyckte fortfarande bäst om att gå omkring bland träden och njuta av naturen. En dag kom fem män i färgglada träningsoveraller och lustiga mössor för att välja ut den snabbaste, skickligaste och tuffaste orienteraren som skulle bli uttagen till JVM. 

Alla de andra orienterarna sprang testbanan, tog kontroll efter kontroll. De spikade, missade och gav järnet så att männen skulle tro att de var snabbast, skickligast och tuffast och välja någon av dem. Men inte Ferdinand. Han visste att han inte skulle bli uttagen, så han promenerade testbanan lugnt och stilla, utan att se var han satte foten. Han satte den rakt på en rostig spik som stack ut från kontrollställningen!

Ferdinand gav upp ett illvrål och började vilt rusa fram genom skogen som om han blivit tokig. Han tog varenda kontroll, sänkor och stenar, mossar och punkthöjder. Han var snabbast på långsträckor och kortsträckor, han gav järnet och spikade.

De fem herrarna såg honom i målspurten och alla skrek de av glädje:

- Bravo!
- Excellente!
- Magnifico!
- Splendido!
- Honom ska vi ha, yippee!

Och på den stora tävlingsdagen kom de körande med Ferdinand. Vilken dag! Flaggorna vajade i vinden, orkestrar spelade och kommungubbar höll långtråkiga tal. 
Först till arenan kom supportrarna...sedan kom klubbledarna...och sedan kom landslagsledaren, den stoltaste av dem alla! Och sist... kom orienteraren... och ni vet ju vem. Eller hur? Ja just det ­ Ferdinand. Vänersborgarna jublade! Han kallades Ferdinand den Oslagbare! Alla konkurrenter blev rädda för honom, och deras lagledare blev rädda och speakern blev jätterädd.

Ferdinand startade och såg den vackra skogen. Han sprang rakt in i den och alla skrek, för de trodde att det skulle bli ett våldsamt lopp. Men när Ferdinand nått skogsbrynet satte han sig lugnt ner och njöt av naturen. 

Alla väntade spänt vid mål men ingen Ferdinand kom. Supportrarna blev arga och klubbledarna blev ännu argare, men landslagsledaren, hon blev argast av dem alla.
- Come on, ge järnet! Vad är det med dig? Sätt igång! Kom igen då! Landslagsledaren gjorde fula grimaser: Bläääääh! Blobb-blobb-blobb!

Men Ferdinand kom inte, han bara satt där och njöt av naturen. Landslagsledaren, ja hon blev jättearg. Hon bröt sin Garminklocka i småbitar, hon slet sönder sin skaljacka. Hon stampade på väskan, bankade på ipaden och rev sönder sitt PM. Men Ferdinand bara satt där och njöt av naturen. Landslagsledaren tiggde och bad:

Snälla du, …spring lilla vän, ...stämpla. Gör någonting. ORIENTERA! 

Speakern var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur duktig han var med sin mikrofon och alla radiotider. 

Man blev till slut helt enkelt tvungna att diskvalificera Ferdinand. Och såvitt man vet så går han fortfarande omkring vid ”Punkt 91” och njuter av den sköna naturen. Och han är så lycklig …